Rädslan är nyckeln

Rädslan för vad andra ska tycka. Vad andra ska tro. Hur gör jag för att få alla nöjda? Hur sätter jag sunda gränser? Rädslan för att jag måste kontrollera och forcera för att komma framåt. Sådant som jag trodde var gjort, förbi och avslutat med en stor punkt. Men nej. Där kommer den krypande runt ett förrädiskt hörn. Kanske har jag missat den av ren prestige eller lite arrogans. För jag är väl minsann färdig med den där rädslan? Kanske lite med näsan i vädret. Utan att veta om det i stunden.

Och när någon sätter fingret på den ömma punkten blir jag nästan lättad. Som en gåva – att jag får min blockering synliggjord, trots att egot stretchas lite grann. Motståndet gjorde inte lika ont den här gången. Och försvaret låg nästan nere direkt, kunde jag konstatera. Ändå lite framgång i min människas omedvetna blurrighet.

Så jag tackar och bugar till den som vågade utmana, till den ljusa själ som såg och ville hjälpa mig framåt på riktigt. För få människor vågar framföra det de ser, eller hur? Även där finns ofta en rädsla över att såra eller störa och därför i stället hålla sig till sitt.

Och nog är det viktigt att budbäraren är ren i sin intention för att budskapet ska kunna landa mjukt. Utan pekpinnar och eget dömande. Det är en sann konst. Men så oändligt värdefullt när det väl sker.

För kanske är rädslan just nyckeln till det vi ännu inte har velat se.

Med kärlek,
Sofia