När försvaren faller undan

 Om livsenergi, det vi bygger upp för att skydda oss och vad som blir möjligt när vi vågar mjukna.

När jag ser tillbaka på alla mina år av arbete med människor blir en sak väldigt tydlig för mig. Oavsett form, metod eller sammanhang har en stor del av mitt arbete egentligen handlat om samma sak.

Att få försvaren att rämna

Försvaren i energisystemet, i känslosystemet, i tankesystemet och ibland även i det fysiska systemet. Att med trygghet, kärlek och ödmjukhet låta det vi en gång behövde hålla ihop få falla undan.

För det är ganska enkelt att se vad som händer när vi lever i försvar. Det kan vara ett trauma, en föreställning om hur man är, hur saker ska vara, något vi bär med oss från vår uppväxt eller ett sätt att leva mer kontraherat än vad vi egentligen är ämnade för.

Och när vi inte vågar vara öppna, när vi inte vågar vara i våra flöden, då kontraherar också vårt energisystem. Livsenergin stagnerar. Glädjen hamnar längre bort. Vi bär kanske frustration, ilska eller sorg som vi inte riktigt kan sätta fingret på.

I behandlingsrummet blir det här väldigt tydligt. De människor som kommer till mig är på något sätt redo. Oavsett om vi möts fysiskt eller online finns det ofta en känsla av att någonting kallar. Man kanske inte vet exakt vad som ska hända, men någonting inom en vet att det är dags. Och det är en av de vackraste sakerna jag vet med mitt arbete. Att få vara med när försvaren långsamt börjar falla undan och en människa kommer närmare sin egen livsenergi, sin kraft, sin mjukhet och sin glädje.

Jag har nog alltid kunnat se bortom försvaren. Och kanske är det också därför jag ser så otroligt mycket vackert i människor. För bakom det som håller tillbaka, skyddar eller stänger ute finns så ofta något mjukt, varmt, levande och fantastiskt.

Kanske är det också därför jag ända sedan jag var barn har kunnat känna en sorg när vi människor inte riktigt får vara i allt det där. När vi inte får vara i vår fulla kraft och glädje till livet. Nästan som August Strindberg säger: det är synd om människan.

Och kanske blir det ännu tydligare när jag lämnar behandlingsrummet och observerar den stora vida världen. För försvar har på många sätt blivit ganska normaliserade.

Det är nästan coolare att vara lite avvisande än att ha ett stort leende på läpparna. Coolare att se oberörd ut än att vara öppen. Coolare att bära sitt trauma fullt synligt än att våga mjukna.

Att välkomna människor in i kärlek och vänskap kan nästan kännas provocerande. Att bära färg. Att le stort. Att vara varm. Att inte hela tiden värdera vem som står framför en.

För när vi är i försvar börjar vi ofta tänka: Ska den här människan vilja något av mig? Tror den att jag vill vara vän? Vad kan jag använda den här personen till? Är hon tillräckligt framgångsrik, tillräckligt vacker, tillräckligt driven?

Då är vi inte särskilt mycket i hjärtat. Vi är i våra tankar, i vår vaksamhet, i vårt försvar.

Och jag ser det här även i mig själv. Efter några veckor utan meditation blir jag kanske inte mer beräknande eller avvisande mot människor, men jag märker att jag kommer längre ifrån den där underbara glädjen till livet.

Jag blir mer forcerad. Jag vill ha mer kontroll. Det ska vara städat hemma. Barnen behöver göra som jag säger. Punkt.

Men när jag ger mig själv tid att återvända till stillheten sker någonting.

Ett skifte.

Jag mjuknar. Jag kommer närmare skrattet, närmare hjärtat, närmare den där platsen där livet inte behöver kontrolleras på samma sätt.

Och med den känslan går jag sedan ut i världen. Till människorna jag möter på gatan, till mina relationer, till mina klienter, till livet.

För våra försvar skadar inte bara oss själva genom att hålla inne vår energi och kapa vår glädje och livskraft. De påverkar också vår omvärld.

Precis som vår öppenhet gör. Vår mjukhet. Vårt leende. Vår närvaro. Vårt ljus.

Kanske handlar en stor del av vårt arbete inte om att bli någonting mer, utan om att känna oss tillräckligt trygga för att låta det som håller oss tillbaka falla undan.