Kniven i ryggen

Hur känns det i mig i natt?

Sömnlös.

Värk i kroppen.

Och en stark känsla av att kniven i ryggen sitter kvar.

Där de, bakom min rygg, stoppade in den.

Först lite subtilt, som ett nålstick.

För att sedan drämma till med en kraft som fick förtroendet att hamna på svaj.

Och de får inte nog.

Ljuset måste stoppas, mot all förmodan.

Oavsett med vilket tillvägagångssätt.

Ljuset måste stoppas.

Viskningarna. Tystnaden.

Den oärliga stämningen.

Hon sniffar upp den direkt.

Vet vad som sägs, utan att höra.

Kanske var det därför hon tappade ett öra redan då.

Bakom ryggen.

Framför ögonen.

Det gör lika ont som då.

Då när orden inte hördes, utan mest låg som en skugga som barnet i henne ändå såg.

Det som inte låtsades om, eller som hanterades som en otydlighet, var för henne alltid synligt.

En skugga som talade sitt tydliga språk.

Du är inte välkommen.

Här får det inte skinas.

Tyst med dig.

Bort.