In the moments between.

Visst är det något storslaget med att stå emellan det som sker.

Som en välkomnande, och ibland ovälkommen, inbjudan till att landa mellan två andetag. Mellan dåtid och framtid. Mellan stillhet och rörelse. Livets dans som för oss i nya riktningar. Som ett vakuum som breder ut sig i en lång, eller kort, paus.

Första gången mitt vakuum blev kännbart kom det som en obekant upplevelse av att ALLT stannade upp.

Jag hade tagit stora, men medvetna, beslut som förändrade mitt liv fullständigt. Att beslutet jag tog den dagen skulle skapa en förändring så stor att jag knappt skulle mäkta med, visste jag inte då. Och det var nog tur. För om jag hade vetat vad den läkande resan jag gett mig ut på skulle innebära vet jag, ärligt talat, inte om jag hade vågat kasta mig ut.

Kanske var jag medvetet omedveten.

Det enda som vägledde mig var min intuition, mina kroppssignaler och den starka frihetskänslan jag upplevde mellan varven. Som att åka berg- och dalbana med skräckblandad förtjusning.

Det var första gången jag hamnade i vakuumet. Ett vakuum som varade i två läkande år.

Där dåtiden inte längre tillhörde mig, men inte heller framtiden. Där ALLT stannade upp och det enda jag hade var närvaron, tiden och tålamodet.

För det gick inte att pressa eller forcera.

Och jag visste instinktivt att om jag tog nya beslut innan tiden var redo, innan själen var redo, skulle jag bara hamna tillbaka i gamla mönster igen.

Så jag väntade uthålligt.

Visst skrämde det mig ofta, att beslutet jag tagit kostade mer än det gav. Mitt ego skrek högt, men mitt inre visste sanningen. Och det var omöjligt att gå emot den starka intuitionen.

Även om jag ibland önskade att jag kunde blunda och bara fortsätta som förut. Låtsas att jag inte såg det jag såg och stoppa huvudet i sanden.

Men mitt i allt det svåra började jag känna det.

Utrymmet.

Tystnaden.

Närheten till mig själv.

Och relationen till mig själv, den fick äntligen bli min.

Livet sätter mig fortfarande i vakuum ibland, och det är sällan helt bekvämt till en början. Kanske för att vi är så vana vid att livet ska gå fort, eller bara flyta på. Och så är det dags för nästa utvecklande nivå, och där kommer den.

Livspausen.

Vakuumet.

Och när jag ser tillbaka på mitt liv kan jag se att de perioderna har varit de absolut mest vackra och givande tiderna i mitt liv.

För det var aldrig i rörelsen jag hittade mig själv. Det var i mellanrummen.