I nollpunkten

Så tyst och lugnt, sitter mjukt ner i soffan och häpnas över hur skönt allt känns.

Just i denna stund. Innan några nya beslut är tagna, innan dåtid försvinner iväg bakom ett förlåtande moln. Och kanske aldrig kommer igen.

Nu har jag både dåtid och framtid så nära.

Och jag lever mitt däremellan. I det lilla andetaget som får plats, en smal rämsa, som gör nyanserna av vad som tillhör vad kristallklara. Som avgränsande streck – och jag däremellan.

Och det känns bra.

Jag har inte längre behov av det fria rummet. Där inget får ges i form av intryck eller stimulans. Jag är så redo att få kliva in i det nya. Som föddes ur det tomma intet. Eller åtminstone trodde jag att det var tomt. Innan det ödmjukt fylldes på av både gammalt och nytt.

Och just i denna stund, i min mjuka soffa, i den mjuka skymningen, är allt precis som det ska. Jag vill bara njuta av lugnet, av den nästan gudomliga känslan av att befinna mig i nollpunkten.

Precis som meditationen, när den går djupt. Då jag blir till en fast grundande klump materia i förhållande till det snabba flödet utanför. Energi av andras medvetande, tankar och känslor. Olika platsers vibrationer. Jordens frekvens. Allt rör sig där utanför mitt fält och jag befinner mig mitt i. Men ändå långt därifrån. Observerar klarsynt från min plats utan att behöva agera. Bara vara. Så fri och samtidigt med i spektaklet.

Så här är jag nu, sjunker ännu djupare ner i soffan, tar en klunk av mitt koffeinfria kaffe och låter tiden få stanna en stund. Innan livet drar igång igen.