Det vi inte säger

Det finns någonting existentiellt i att mötas i våra relationer.

Någonting som handlar om mer än kärlek, vänskap och tillhörighet. Om hur vi, genom mötet med en annan människa, också får syn på oss själva.

Jag ser det ofta i mina guidningar, sessioner och samtal med människor.

Hur vi ibland väljer att stänga igen.

Vi uttrycker inte det vi känner, utan sväljer frustrationen, aggressionen, sorgen eller sveket. Vi talar inte rent. Kanske för att vi aldrig har lärt oss hur man gör. Kanske för att vi vuxit upp med föräldrar som blev tysta när de var arga, som drog sig undan, stängde dörrar eller lät det osagda fylla hela rummet.

Och någonstans lärde vi oss att göra likadant.

Att bli tysta.

Men det märkliga med det vi stoppar undan är att det sällan försvinner.

Det lägger sig någonstans långt nere i oss.

Och förr eller senare börjar det pysa.

I irritationen.

I de korta svaren.

I blicken.

I avståndet.

I kylan.

I det som ibland kallas passiv aggressivitet.

Det vi inte vågar uttrycka öppet hittar helt enkelt andra vägar ut. Och det gör ont. Inte bara för den som står bredvid och försöker förstå vad som händer. Det gör också fruktansvärt ont för den som stänger igen.

Att bära runt på ilska man inte uttrycker. Sorg man inte vågar visa. Ord man inte säger. Att hålla fast vid stoltheten samtidigt som hela ens inre egentligen längtar efter kontakt.

Ju längre vi stannar där, desto längre bort kommer vi från varandra. Och kanske också från oss själva.

Jag tror att det är här våra relationer kan bli någonting oerhört vackert.

För när vi börjar bli tillräckligt medvetna om våra egna mönster kan vi också börja känna igen ögonblicket precis innan vi försvinner in i dem.

Nu håller jag på att stänga igen.

Nu sväljer jag det jag egentligen behöver säga.

Nu är jag på väg bort från dig.

Och tänk om vi just där kunde göra någonting annat.

Tänk om vi kunde gå fram till människan vi älskar och säga:

Nu håller jag på att stänga igen.

Snälla, hjälp mig att vara kvar.

Jag vill inte försvinna in i tystnaden, för jag vet att den gör ont i mig och jag vet att den gör ont i dig.

Stanna här med mig en stund.

Det kräver någonting av oss att göra det.

Att lägga ner stoltheten. Att våga vara den första som sträcker ut handen. Att erkänna att bakom irritationen kanske det finns sorg. Bakom ilskan rädsla. Bakom avståndet en enorm längtan efter närhet.

Men kanske är det också en av de stora gåvorna vi kan ge varandra. Att hjälpa varandra att stanna öppna.

Inte genom att ta ansvar för den andres känslor, utan genom att skapa relationer där sanningen får finnas. Där vi vågar säga det som känns. Där vi får öva på att stanna kvar även när det skaver.

För våra relationer är inte bara platser där vi ska bli älskade.

De är också platser där vi får möta oss själva.

Där vi får syn på våra försvar, vår stolthet, vår rädsla och vår längtan. Och kanske är det just det existentiella i våra relationer.

Att vi, när vi vågar mötas på riktigt, hjälper varandra att bli lite friare.

Lite öppnare.

Lite mer mänskliga.