Det som lyser starkast på himlen

Det som lyser starkast på himlen är det som överträffar mörkret där bakom. Som ljusa prickar där uppe i skyn. Ljusa strålar som skickas hit till jorden. För upplysning och läkning.

Som när vi får en briljant idé. Så snabbt den bara befinner sig där. I dig. I ditt huvud. Har du någonsin undrat var den idén kom ifrån? Hur just den strålen av ljus nådde ditt huvud. I just den stunden.

Du vet känslan när pusslet lägger sig lätt och slätt. Som livets pussel som helt plötsligt bara är. Hur du ser hur saker och ting hänger ihop och bildar en röd tråd. Så enkelt det känns då. Och vi skakar lätt på huvudet åt hur det en gång kunde vara så svårt, när det idag känns så självklart.

Som när ett högre medvetande föds. Ofta från sakta och trögt tempo till full rullians och flöde. Som medvetandespiralen som tar oss rätt och slätt uppåt. I sin egen takt. Om inget stör går det smidigt och lätt. Men när det trilskas, energikrokar hänger fast i traumasåren och suger oss på energi, ja, då går det trögare.

Men någonstans i allt som sker finns den där meningen. Som ständigt tar oss vidare på livets resa genom berg och hav, vackra bäckar och frestande forsar. Som när vi inget hellre vill än att kasta oss ut. Huvudstupa. För tänk om vi kunde det.

Så härligt det ser ut. Grönskan som ligger så tät och bildar en grön, mjuk bädd av nykläckta löv. Som ett tätt skyddsnät. Tänk om jag kunde få kasta mig ner. I fantasin ger den en lätt studs tillbaka. Skratten som bubblar.

Och jag blir som ett lekande barn. Försvinner in i naturens vidunderliga värld. Leker, frestas och fylls av glädje över det enkla i livet.

För allt det där finns i mitt blickfång.