All hennes vakna tid gick till åt att se.

All hennes vakna tid gick till åt att se.

Inte endast med blotta ögat. Hon såg även det som i det fysiska må vara osynligt

De hemligheter som låg dolda under ytan, spåren av människor på de platser hon besökte, de starka energiband som relationerna hon observerade bar.

Det ouppgjorda och ibland det obearbetade. Skratten och den rena glädjen som låg djupt in i hjärtan. Men också osäkerheten och sorgen av det som inte blev.

Relationernas stora gåta. De ouppnådda förväntningarna låg likt en ytspänning på en glasklar och stilla sjö. Och bara väntade på att få spräckas av den minsta sten.

En sten som var så avgörande för att skapa liv och sanning. Att få komma djupare och släppa på distansen som låg däremellan.

Splach.

Och äntligen finns det en chans att överleva.

Att få relationen är bli ärlig. Där det osagda får bli sagt och där inga oklarheter längre härjar.

För hon har aldrig förstått varför valet inte landat i klarspråk. Människors ständiga behov av att gömma sina skatter i de djupaste av djup. Som att de inte vågar se hur ljuvliga de själva är.

Och hon vill plocka fram guldet som glimrar, göra det synligt för de enskilda och för världen. För det förtjänar varje liv här på jorden.

Hennes nästan barnsliga sätt att se livet kan provocera ibland. Men för sitt inre frågor hon sig själv i smyg ”Hur kan livet vara så komplicerat, när det egentligen är det enklaste vi kan uppleva?”

För det är just det livet ger, upplevelser i alla dess former och formler. Och allt får plats. För med hennes blick syns allt, även det som försöker döljas.