KÄNSLOR!

KÄNSLOR! Dessa vackra, smärtsamma, naturliga och alldeles fantastiska känslor. Som vi alla människor bär runt på. I mina kanaliseringar får jag ofta budskapet att jag ska berätta om mina känslor och erfarenheter av att vara människa här på jorden. Att jag ska dela med mig av mina djupa inre och yttre upplevelser för att hjälpa och beröra mina medmänniskor. 

Vi går alla runt med olika nyanser och skiftningar av känslor, medvetna som omedvetna. Negativa djupa känslor skapar ofta både drama och trauma energi och drar kraft och glädje ur oss. Dessutom kan kroppen börja tala sitt klara språk när tyngden av känslor blir för mycket att bära. Om vi går runt med vårt obearbetade bagage kommer vi tillslut drabbas av stress, ångest, sömnproblem eller andra hälsoproblem. Den inre känslan av frid och frihet blir svår att nå när vi dras in i våra tankar och ältande om och om igen. 

Att öppet våga prata om känslor som bl.a. avvisande, övergivenhet och att känna sig utesluten är inte det enklaste alla gånger. För ofta kommer också skammen som ett brev på posten. Aj. Och hur vet jag ens om mina känslor är berättigade? Eller om det är mina inre triggers som går igång. Det inre barnet som skriker eller offerkoftan som åker på? Eller är det dags att tala öppet och sätta gränser? 

Jag vet personligen att jag under mitt liv ofta känt mig utesluten. Att jag inte är välkommen eller får vara med. Jag vet att det grundar sig i barndomstrauma och har sedan byggts upp genom livets gång. I ursprungsfamiljen, på fritids, i skolan, på arbetsplatsen, i vänskapskretsar och i kärleksrelationer. När känslan är som starkast eller när jag inte hinner förbereda mig eller parera får jag ont i magen, kring solarplexus. Det riktigt drar och sliter i mitt inre och jag blir ofta väldigt ledsen. Min inre låga blir till en stor eld och jag riktigt känner hur det bränner i mitt inre. Och rent fysiskt. 

Jag har under mitt liv både blivit lämnad och har lämnat, i både vänskaps- och kärleksrelationer, och jag vet hur viktigt det är att våga släppa taget när det är dags. Att våga gå vidare från relationer som stagnerat och som inte längre tillför stimulans och glädje är avgörande för vår utveckling. Vi kan ibland behöva pausa eller gå vidare för gott. Det är rent naturligt och tillhör också ett liv i flöde. Men ändå gör det så ont när känslan av avvisande slår till. 

I såna här situationer observerar jag att jag ofta hamnar i interna konflikter. Två olika perspektiv som står i konflikt med varandra i mitt inre. Det ena är det mänskliga omedvetna perspektivet och det andra är det andliga högt medvetande perspektivet. 

När jag går in i min ”lilla människa” blir jag ledsen, besviken och känslor av ensamhet och orättvisa slår till. Hårt. Här hamnar jag snabbt ner i ett mörkt hål och det kan ta ett tag att komma upp igen. Det här är ingen skön plats att vara på, dock så viktig att utforska, uppleva och läka. För det som triggas i oss är fortfarande oläkt och behöver få komma upp till ytan för att belysas och bearbetas. 

Det andliga mer objektiva perspektivet berättar för mig om lärdomar, möjligheter och vikten av att släppa taget. Här handlar det om att att välja en inre värld av ökad kärlek och utveckling. Att öppna upp för förlåtelse, medlidande och högt utvecklad förståelse för sina medmänniskor. Att ställa sig frågan ”vad kan jag lära mig av det här?” Eller ”What would love do?” står helt i samklang med det andliga perspektivet. 

Jag märker att jag läker på djupet när jag kombinerar dessa två perspektiv, när jag låter de gå hand i hand istället för att stå i motstånd till varandra. En sådan ljuvlig insikt och erfarenhet. Tänk vad våra känslor är viktiga för oss på vår väg mot helhetsläkning. Och vad vi vinner på att stanna upp, lyssna, sortera och frigöra oss från tyngden. 

Så älskade du, Lets talk about it❣️Upplever du känslor av avvisande och övergivenhet? Hur reagerar och läker du från dessa djupa känslor? 

Kram Sofia💗